Det är lätt att förstå hennes önskan - frågan är om den går att tillgodose enligt gällande regler. Läkare, politiker och andra har redan uttalat sig för och emot i denna svåra fråga. Socialstyrelsen ska ta ställning under våren.
Olika former av aktiv dödshjälp är tillåtna i Nederländerna, Schweiz, Belgien och Luxemburg samt i ett par delstater i USA. Aktiv dödshjälp är förbjuden i Sverige men en patient har rätt att avstå från livsuppehållande behandling. Passiv dödshjälp är alltså accepterad under vissa förutsättningar.
Socialminister Göran Hägglund har betonat att varje form av aktiv dödshjälp är oacceptabel. Han anser däremot att varje patient ska ha rätt att välja om man vill avbryta sin vård. Han välkomnar Socialstyrelsens initiativ att se över rättsläget.
Svenska Läkaresällskapet slog 2007 fast att ”Om en patient är beslutskapabel, välinformerad och införstådd med konsekvenserna av olika behandlingsalternativ ska läkaren respektera patientens önskan om att livsuppehållande behandling inte inleds och att redan inledd behandling avslutas”. Denna princip uppfattades vara i full överensstämmelse med gällande lagstiftning.
Dessvärre är regelverket motstridigt. I Socialstyrelsens allmänna råd står det: ”Läkaren får inte ge en behandling som patienten inte vill ha. Om patienten vägrar att låta en livsuppehållande behandling fortgå skall denna avbrytas”. I samma allmänna råd står det också: ”En grundläggande regel är att åtgärder, vars enda syfte är att orsaka en patients död, aldrig är tillåtna inte ens om patienten själv begär det”.
Urkopplandet av respiratorn betraktar några som aktiv dödshjälp – men detta är fel. Aktiv dödshjälp kräver en aktiv och avsiktlig handling med intention att döda som t ex att injicera patienten med en dödlig dos. World Medical Association anser att aktiv dödshjälp är oetisk och måste avvisas.
Att stänga av respiratorn ska därför ses som en passiv handling där man avstår från att fullfölja en medicinskt meningslös och betungande behandling med tekniska hjälpmedel. Man låter livet återgå till sitt naturliga slut.
Att ge respiratorvård till en beslutskapabel person mot hennes vilja innebär tvångsvård på gränsen till tortyr. Det finns även risk för dystanasi, dvs en långsam och svår död.
Det är komplicerat att bedöma svårt sjuka patienters verkliga vilja. Viljan att dö är inte sällan ett uttryck för en depression. Ambivalensen är vanlig vid självmordshandlingar - man vill egentligen inte dö men orkar inte heller leva. Studier visar att när en patient efterfrågar dödshjälp är det ofta andra motiv än smärta som ligger bakom t ex förlust av värdigheten, rädsla för att bli en börda och livströtthet. Detta måste noggrant klargöras.
Det enda rätta i detta fall är att respektera kvinnans önskan - hon har rätt att avbryta behandlingen! Om Socialstyrelsen avvisar hennes vädjan riskerar man att legalisera tvångsvården av beslutskapabla personer och luckra upp respekten för människans värdighet och självbestämmande. Detta skulle kunna undergräva förtroendet för sjukvården.
Det finns således anledning att förtydliga regelverket och förstärka den enskildes självbestämmande. Svårt sjuka ska visas respekt och omtanke och inte påtvingas oönskad vård. En patients önskan om att avbryta en livsuppehållande behandling är inte detsamma som aktiv dödshjälp. Vi måste fortsätta arbeta för en värdig palliativ vård med större helhetssyn och bättre förmåga att ge symtomlindring och avancerad omvårdnad.
Frågorna om liv och död berör oss alla, men det finns inga självklara svar!
Debattartikeln publicerad i tidningen Kristdemokraten 2010-04-08.
Magnolia stellata
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar